Jag blir så ledsen nu när jag kommit till insikt om det här, och vad ska jag göra åt det. Jag hatar att känna mig utanför för det är det enda jag gör i Uppsala, varför ska jag behöva känna så här nere med. Jag trodde lilla Sjövik skulle vara min fristad, där jag alltid skulle kunna komma tillbaka och allt skulle vara precis som förut. Men jag hade så fel, jag var så naiv. Hur kan man kräva att inget förändras i en ständigt förändrande värld. Jag börjar också förstå varför folk sällan känner folk från sin barndom när man kommit runt 30 årsåldern. Folk förändras så mycket, har så många olika drömmar och dras åt så många olika håll. Hur kan man då undvika att glida isär och känna ensamheten krypa på. Är det ens möjligt? Jag tror inte det. Jag kommer aldrig kunna få bättre vänner än dom jag har nu och jag vet inte heller hur länge vi kommer vara så här nära. Inte länge till tror jag, ursäkta min negativa ton. Men när det krävs ett mirakel för att träffa någon då är det dags att börja fundera. Det går helt enkelt inte och det är väl bara att acceptera att det blivit såhär. Jag blir bara så himla ledsen över att känna att mina älsklingar inte finns där längre, eller, dom finns fortfarande, men min återkommande fråga kvarstår. Hur länge
tisdag 13 juli 2010
Ibland blir man bara så besviken
Jag har inte skrivit här på evigheter. Men känner att jag måste skriva av mig. Jag förstår inte varför, jag känner mig inte behövd längre och jag känner mig utanför.. Jag behövs inte här nere längre. Folk säger att dom saknar mig men hur vet jag att det är sant när den enda respons man får är negativ. Det känns jättesorgligt! Jag uppfattar säkert allt fel men det kan inte var mitt fel att det är de signalerna som sänds ut. Om det inte är det jag känner som menas med responsen då ska man väl inte skicka ut signaler som kan tolkas på det sättet heller. Jag visste att jag skulle glida bort så fort jag flyttade. Ville väl inte tro på det egentligen.. Precis som många andra saker. Jag borde lita mer på min magkänsla för hittills har den ju inte haft fel. Bara jag som vägrat inse hur rätt den har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sara, min älskade vän.
SvaraRaderaJag visste inte att du kände såhär och det gör mig väldigt ledsen. Trots det kan jag känna igen mig. Alla kommer vi in i perioder då vi tvivlar och ibland överanalyserar situationer eller händelser som egentligen inte betyder det man tror de gör. Det är då man behöver uppmuntran och tröstan - det är då du ska vända dig till oss så att vi kan berätta för dig hur fel du har! Du är visst behövd Sara! Din optimism, som du vill kalla naivitet, din vänskap och ditt stora hjärta! Det är så många tillsammans med mig som saknar dig varje gång du åker, varje dag du är borta. Så många som känner glädje och trygghet som jag gör när du är här igen. Du är väl behövd - tro aldrig något annat. Vi älskar dig! Jag älskar dig! Glöm aldrig det :) <3